Jag har en undran. 
Är det så att jag måste be om ursäkt för att jag är hemmakär? 

Jag gillar att vara hemma. Jag gillar att sova hemma. Jag gillar att veta vad jag kommer vakna upp till. Vi har väl alla varit med om att man vaknat på något ställe och måste ligga och tänka i flera minuter innan man kommer på vart man hamnat. Gårdagens kläder. Gårdagens smink. (Pratar inte endast om bortamatcher). Värst är det när det inte är gångavstånd och en hemresa ligger i att någon ska ha lust att köra hem. Det är fasiken inte en känsla jag gillar..

Som idag. 
Jag blev lovad en kortvisit i Östersund. Kolla in Springmeet. Inge länge förstås sas det, det regnade ju. På mitt egna initiativ, en snäll syster och vän så sitter jag nu hemma i Rätan i min säng. Ett massa åkande runtomkring i staden är inte något som tilltalar mig. Ännu mindre att sicksacka mellan olika garage och lyssna på bilsnack. Då kan inte ens ett gott sällskap hålla mitt humör uppe.
Då jag har ytterst svårt att dölja missnöje nu för tiden fann jag det helt enkelt enklast att försöka ta mig hem för egen maskin. Vem vill vara en partypooper liksom?!
Tänk jag är så glad att jag åkte hem. Chauffören hade nämligen helt plötsligt knäckt en öl på en parkering och vips blev det övernattning för hela bunten. Så kan det vara.

Jag trivs bäst när jag får vakna upp i mitt flickrum på Thunells. 
Jag gillar att åka omkring i småbyarna på kvällen och titta efter björn. Jag gillar att gå omkring i slappkläder en hel dag. Och mest av allt är jag stolt över mig själv för att jag vågar erkänna det!
Tänk så många gånger man vänt kappan efter vinden för det känns som den rätta saken att göra. Men varsågod, kalla mig tråkig. Kalla mig sur. Det rör mig inte ryggen egentligen. För jag vet själv att jag är awesome.

Jag är hellre den jag är och visar mitt humör för världen. Visar när jag är arg, trött, grinig.
Men jag älskar också att vara glad. Jag älskar att skratta. Och känslan att få folk att skratta är bättre än det mesta. Jag är hellre smart och rolig än snygg och korkad.

This is me. Take it or leave it.