När jag kom hit till Tyskland ville jag inget annat än att åka hem igen. Jag ville inte vara utan mina vänner! Jag åkte i tron om att jag hade en massa härliga vänner, som jag älskade, och som älskade mig tillbaka. Som jag kunde lita på till 100%.  Jag hade så svårt med tanken att vara ifrån dom i ett helt år. Trodde inte jag skulle klara det.

Jag känner inte så längre.
Just nu känner jag inte något större behov att åka hem..


Jag tog studenten i somras. Det är mitt nya liv som börjar i samband med den här flytten. Jag försöker påbörja ett nytt kapitel. Men det är så svårt när människor försöker hålla mig tillbaka. Dra mig tillbaka till gymnasietiden, där man pussade på kinden och sedan högg i ryggen.
Nu när jag är här, långt ifrån er, är bråka det sista jag vill göra. Det är därför jag inte har konfronterat människor som jag vet har pratat illa om mig. Människor som jag trott varit mina vänner. Jag känner att det är oerhört onödigt, och att det måste redas ut ansikte mot ansikte, istället för över mejl eller msn.

Jag har insett nu att jag är alldeles för blåögd. Jag kan inte lita på någon! Jag kommer troligtvis fortsätta vara som jag är. Jag kommer anförtro mig åt folk som kanske inte förtjänar det. Som kommer berätta det vidare, eller använda det emot mig. Jag säger inte att jag är oskyldig! Jag kan erkänna att jag har pratat min beskärda del av skit, och det har inte alltid varit vackra ord som kommit ur min mun. Men jag har försökt förklara att jag inte vill fortsätta så längre.
Jag vill växa upp nu.

Jag har försökt se över axeln med allt som jag får reda på händer och sägs hemma i Sverige. Men jag kan inte längre ignorera, utan måste inse, hur mycket det tär på mig. Det är som ett moln som hänger ovanför mitt huvud hela tiden. En sten som trycker på mitt bröst.

Men jag börjar om nu.
Jag tänker inte leva med att känna mig skyldig.
JAG ÄLSKAR ER!
Förlåt om jag har sagt någonting som sårat er. Jag kände mig tydligen osäker, eller helt enkelt ledsen över saker som ni sagt om mig. För jag vet mycket mer än ni tror. Jag ber er inte att säga förlåt tillbaka, för ni kommer nog inte ens vilja erkänna att det är er jag pratar om. Jag vill bara att ni ska antingen förlåta och glömma, eller bara helt enkelt glömma. Släpp mig. Jag försöker leva här och nu. Vara den bästa personen jag kan bli. Jag kan inte göra det om jag ska ha Sverige gnagandes i bakhuvudet. Jag vill inte känna som jag gör nu, att jag inte ens vill åka hem. Jag vill känna att jag har ett riktigt hem att återvända till när det här året är över. Jag tvivlar inte på att min familj kommer finnas där. Jag skulle aldrig kunna ha en tanke på att dom skulle överge. Men kommer du finnas där?