Nu ska vi prata om att göra människor besvikna.

Jag fick precis ett samtal från min arbetsledare, där hon berättar att en av mina brukare har bestämt sig för att inte forsätta med mig de två sista veckorna jag planerade att jobba. Bara för att hon kände sig sviken.. Okej. Jag kan förstå att hon gör det. Jag menar, jag är hennes enda assistent, och att nu helt börja om från början med en ny, det kan inte vara särskilt kul.
Men är det då rätt att jag ska gå omkring och ha dåligt samvete över det?
Ska jag inte kunna fortsätta med mitt liv, och göra det jag vill göra, bara för att jag helt enkelt inte ska göra människor besvikna? Är det ett sätt att leva?

En annan sak är när jag kommer till kontoret och möts av orden;
Här kommer svikaren.
Av min egen arbetsledare..
Ok. Är det så de vill avsluta det hela, så fine.
Det gjorde helt plötsligt allting så mycket enklare...


Det jag tror att jag måste lära mig, tillsammans med många andra, är att JAG SJÄLV är den viktigaste personen i mitt liv. Sätter man inte sig själv i första hand emellanåt, så kommer man börja må dåligt. Och mår man dåligt, så kan man inte få andra människor att må bra.

Vissa kanske läser det här och tycker det är själviskt. Och då får ni gärna tycka det. Låt mig vara självisk för att jag valt att säga upp mig och flytta. Kalla mig egoist för att jag lämnar en massa människor som förlitade sig på mig. Kalla mig alla ord som finns bara för att jag väljer att göra någonting av mitt liv istället för att göra samma sak dagarna i ända.
Jag kommer ingenvart med det. Och det kommer inte göra mig lycklig!